Kapitel 1      En sommarmorgon i Växjö 1965
Kapitel 2      Preludium
Kapitel 3      Växjö - en byhåla
Kapitel 4      Minden- frisk som en porlande bäck
Kapitel 5      Börjes
Kapitel 6      Håltimme
Kapitel 7      Fredagskväll på Börjes
Kapitel 8      Skoldans
Kapitel 9      Modskravaller 
Kapitel 10   Taven              
Kapitel 11   Vam kov med guka 
Kapitel 12   Ut i världen            
Kapitel 13   Elden är lös                                
Kapitel 14   För vi har tagit sscchhtudenten... 

Carl stannade till, fiskade upp ett skrynkligt paket Camel utan filter, och tände cigaretten med sin Ronsontändare. En lätt bris fick honom att kupa handen runt den flämtande lågan. Beatlesluggen fladdrade till och samtidigt skingrades diset. Carl drog ett bloss och blåste ut en elegant rökring.

Plötsligt skymtade en rodnad på himlen i öster. Nere i korsningen skramlade en gul postcykel fram och blinkfyrarna återgick till sin rödgröna lunk. Fönster tändes i några hus. En sopbil rullade förbi på sin väg mot Stortorget för att sopa upp de kvarlämnade fiskresterna från gårdagens torghandel. Måsarna började redan skrika i protest.

Carl han ta ett bloss till innan det rödgula solklotet klättrade upp över Staglaberget. Solstrålarna sköt ut och träffade domkyrkans kopparklädda spiror. Det nästan klang till.

En ny dag hade börjat 


 PRELUDIUM

Everytime I see your faces

It reminds me of the places

We used to go

Åren var 1963 till 1967. Koreaduffel var standard, vita strumpor, kritrandsbyxor, liten John Silver (1:65), mods, Beatles, Stones, skoldanser. Börjes.

Gårdagen är bedräglig. Minnena är nostalgiska irrbloss, som vi förgäves försöker fånga innan de definitivt släcks av tidens flodvåg.

Att rekapitulera gången tid är vårt försvar mot åldrandets obevekliga framfart. Vi längtar oss aldrig fram till någon idealiserad åldersperiod (i alla fall inter efter den dagen vi blivit betrodda som systemkunder), det är alltid gårdagen som fascinerar oss när vi barnsligt lyckliga får sväva ut i rosamålade minnesorgier.

Vi är visserligen lyckliga i den period vi lever i, men det är inte bara den innevarande dagen som formar vår inställning till den aktuella livssituationen; all minnesbar förfluten tid är byggstenar i vår syn på vår nuvarande diffust avgränsade period i livet.

VÄXJÖ - EN BYHÅLA
På 60-talet var Växjö ingen metropol, inte Europas grönaste stad med årets centrumkärna. Sta´n började vid Stortorget och tog slut vid Västra Esplanaden. Där vände man vanligtvis. Den som fortsatte västerut passerade Hagströms musikaffär och Oxtorget. Längre fanns ingen anledning att gå. Om man inte var värnpliktig och skulle till I11.

Man körde bil på Storgatan och alla rökte. Härliga tider!

Storgatan var uppdelad. På södra sidan parkerade raggarna sina åk. Där låg också biografen Lyran (nuvarande Intersport)) som visade mest B-filmer. Lyran hade ingen toa utan man fick, om nöden så krävde, rusa över Storgatan och in på Palla (ni fattar: Palladium), som således låg på norra sidan. Här regerade modsen och deras högkvarter var fiket Börjes.

Början av sextiotalet var en brytningstid. En ny art hade sett dagens ljus för inte så länge sedan: ungdomar! Rocken, eller rättare, rock´n rollen hade skickat smörsångarna, som alla hette Bobby, på sophögen. Raggarna spelade redan Elvis i sina vrålåk. ”Gymnasieungdomarna” var lite mer svårflörtade och diggade fortfarande jazz. Men sedan exploderade popen och modsen, My generation, föddes.

Jag tänker här berätta hur livet för en Växjöungdom kunde se ut i Växjö på 60-talet.

MINDEN - FRISK SOM EN PORLANDE BÄCK

Det var natten till den 1 oktober 1965. Carl låg och sov. Plötsligt väcktes han av ett svagt muller, en knappt förnimmbar vibration. Carl satte sig upp och lyssnade. Ljudet ökade i styrka och Carl kunde nu tydligt höra det dånande motorljudet från långtradare. Sängen började vibrera och Carl rusade upp och fram till fönstret, som vette ut mot Norra Esplanaden (vid denna tid var Esplanaden en genomfartsled i Växjö). Carl hörde hur långtradarna växlade ner i uppförsbacken mellan Linnégatan och Kungsgatan. Strålkastarna kastade sin fingrar över den lövtäckta esplanaden. Nu hördes ytterliggare ett ljud, ett efterlängtat ljud: det distinkta skramlet av mellanölsflaskor!  Det var då som det bevingade ordet ”äntligen” skapades. (Sant eller falskt?). Carl hade svårt att somna om.

Morgon! Efter en snabb frukost steg Carl ut på Klostergatan, tog upp cigarettpaket och tände en John Silver utan filter. Camel kostade ju lite mer, så till vardags rökte Carl lite billigare cigaretter. Dock inte så billiga som Commerce! Vet ni förresten att på 60-talet visade man reklam för cigaretter på biograferna. Det fanns en mentholcigarett som hette Minden. På biografreklamen stod ett vackert ungt par framför ett vattenfall och speakerrösten sa: ”Minden, frisk som en porlande bäck” Men vår Carl rökte givetvis inte menthol!

Han fortsatte Norra Esplanaden ner mot brandstationen, där han fimpade den halvrökta cigaretten och stoppade ner halvan i paketet. Klockan var strax före åtta och det gällde att komma i tid till Katedralskolan. Prick åtta skulle man vara på plats i aulan för att närvara på morgonbönen. Rektor Guntsch stod alltid på plats för att kunna stänga och låsa ytterdörren prick åtta. Den som kom för sent fick vackert vänta utanför en kvart och riskerade en anmärkning. Men Carl hann i tid denna gång.

Förmiddagen segade sig fram, franska, kristendom, geografi, historia… Det var viktigt att lära sig floder, huvudstäder, ärorika konungar och slagfält. Politik och sociala sammanhang var inget som intresserade varken eleverna eller lärarna på den tiden. Nej, det var rasten som man tänkte på. Då rusade man ut till rökrutan (som jag tror var en rund cementring). Där stod alla och blossade, utom nördarna.

Så kom då äntligen sista lektionen innan lunch. Carl och hans polare såg noga till att pennor, suddgummin och böcker låg greppvänligt samlade på borden. I klassrummen satt högtalare som med en ringsignal förkunnade när det var rast. Strax innan det ringde så hördes ett litet ”knäpp” från högtalaren. Då stelnade alla till. Böcker slogs igen, stolar sköts ut och den lärare som händelsevis stod i marschriktningen tog skydd. DING DÅNG! Under tumultartade former rusade alla mot dörren och vidare mot skolmatsalen. Efter en snabbt nedtuggad lunch tog sig alla ner till sta´n för en fika på Börjes.

BÖRJES

Börjes fik låg på Storgatan 14, snett mitt emot Lyran, alltså på mods-sidan av Storgatan. Sunarna gick aldrig dit. De höll till vid oxgrillen och käkade bostongurka och sörplade Pucko.

(Ni young  people undrar kanske vad i helsike ”Sunar” var för något folk. Typ raggare: brylcreme i håret och stålkam i backfikan. Deras brudar kallades Dorisar och hade uppsatt hår med en brödbulle under).  Nåväl, på Börjes regerade Carl och de andra modsen.

Den svarta folkan med Carl och hans polare parkerade utanför fiket. De släntrade coolt uppför den lätt svängda trappan och slog sig ner vid ett bord. Carl och de andra beställde kaffe, 95 öre koppen. Läxböckerna upp för plugga det man struntat i kvällen innan.

Det var inte bara på lunchrasterna som man fikade på Börjes. Klockan elva på lördagsförmiddagarna började folka samlas där. Man satt där och sörplade kaffe och gjorde upp planer för kvällen innan man gick hem för att lyssna på tio-i-topp eller för att se en djup film på filmstudion på Palla med Hugo Häge som presentatör (historielärare på Katedral).

Nåväl. Lunchrasten är slut och det är dags Carl och hans gäng att återvända till skolan.

HÅLTIMME

Så bär det av i den trånga folkan. Folk hinner knappt sätta sig i bilen innan cigaretterna åker fram. Carl rullar coolt en cigg och tänder den med sin ronsontändare. Röken står tät i bilen och alla vevar ner rutorna, ja inte för att vädra ut röken utan för att aska cigaretterna. Alla askkoppar i bilen är redan överfulla.

 Eftermiddagen segar sig fram med en dubbellektion i biologi. Ärftlighetslära! Fy! Men vår Carl tänker inte så mycket på ärftlighetslära. Nej, den biologi han ägnar sig åt är att glo på bruden två bänkrader bort. Den blonda modsfrisyren, den korta kjolen och den åtsittande polojumpern är betydligt intressantare än Mendels genetik. Carl förlorar sig i fantasier. Så vaknar han upp med ett ryck när det ringer till rast. Och just i dag är det håltimme. Det är ju den förste oktober och nu gäller det att rusa bort till Erfa (ungefär nuvarande Coop vid Vedermödan). Nu ska det inhandlas mellanöl. Carl och hans polare handlar en försvarlig mängd bärs: Skål, Three Towns, Amstel och Heineken bland andra. Det är ju skoldans på Katedral denna fredagskväll! Tillbaka i skolan låses ölen in i skåpen.

Nu är det bara gympalektion kvar med Kaparn. Armar ut och armar in, lite armhävning och hoppa bock så är den lektionen slut. Nu drar vi hem!

FREDAGSKVÄLL PÅ BÖRJES

Så är det äntligen fredag! Carl har nyss duschat och sätter på radion och Kvällstoppen.

Kära läsare, klinka gärna på länken här så att du kommer i stämning innan du läser vidare.

http://youtube.com/watch?v=6-9F_HWel5g

Medan Carl lyssnar på Kvällstoppen fixar han till frissen. Luggen är viktig! Den måste ligga rätt. Det gäller att försöka se ut som Paul McCartney! Lite brunkräm på finnen så är Carl nöjd. Han tar på sig sina kritsträcksrandiga brallor, som är utsvängda nertill och som sitter perfekt på höfterna. I kväll åker den vita kråsskjortan på. Jävla fräscht! Carl tar några danssteg i badrummet. Just denna kväll är föräldrarna borta så Carl går ut i köket och öppnar skafferiet. Högst upp står spriten. Han tar fram en liten tom gräddflaska och häller i lite av varje: martini, gin, vodka och sherry. Det gäller att bara ta lite ur varje flaska så att det inte märks. ”Föräldrartullat”: smakar apa men gör gott!

Dags att dra till sta´n. På med den gröna parkasen. Carl kollar så att allt ligger i fickorna, ciggen, pipan, tändaren, piprensare, kratser och tobak (McBarens Virginia). Allt är på plats och Carl går ut på Klostergatan. Here it´s comes, here comes the night, som van Morisson i Them sjunger.

Carl släntrar upp för trappan till Börjes övervåning. Där hörs redan sorl och stök. Carl kollar sig omkring i lokalen; där borta sitter gänget. Han går dit och slår sig ner. Tjena Tomas, tjena Benke, tjena Peo. Han beställer en coca cola (som alltid serverades med is, citron och sugrör).

Benke dricker Merry och Tomas stilar med en Te Complet (Te och rosta bröd). En bit bort har någon tagit med en radio och Pop-65 skräller ut ”No milk today, my love has gone away”.

(Vet ni kära läsare, der var bara några få år sedan som jag fattade vad låten handlade om: ”ingen mjölk idag, min älskling har rest bort”. Låter ju lite mysko. Men ni fattade säkert att der var så att mjölkbudet en dag inte längre hade mjölkleverans till en viss adress eftersom hans älskling hade rest bort.)

Nåväl, vår Carl sippar på colan och ser sig omkring. Nu börjar det fullt på fiket: Tomas, Benke, Peo, Gurra, Hansa, Svenland, Simming, Janus, Ludde, Janus, Towner, Palmis, Nordis, Gunnar Bäck, syskonen Guntsch, Bosse Larsson med flera. Och kolla där, nu kommer brudarna: Wera, Eva A, Gillan, Åse, Kristina, Bitte, Ann-Britt och Åsa.

Temperaturen stiger och servitriserna (Rut, Kajsa och Inga-Britt) ilar fram och tillbaka med sina serveringsbrickor. Nu spelas ”Little Honda” på radion. Röken står tät. En begagnad tepåse far genom lokalen. Utkastaren börjar se sig oroligt omkring. (Under period när det gick lite vilt till hade man anställt en utkastare på Börjes). Hördu Tomas, säger Carl till sin kusin. Ska du med på toa? De går dit och väl inne tar Carl fram sin gräddflaska med föräldrartullat. Efter några stadiga klunkar av den vedervärdiga brygden går de ut igen. På vägen tillbaks till Gänget passerar de ett annat Börjesgäng och växlar några ord. Klientelet på Börjes bestod  av två gäng. Dels gänget med Carl och de andra, dels ett annat gäng som ansågs lite snobbigare. De hade föräldrar som vara pampar på Södra, Strömbergshyttan med flera företag. Det var inget fel på det gänget, men det var lite mer ”stekare” över dem om ni fattar. Några av dem var Stenne, Nacka, Affe, Jana, Märkel, Lysén, Erik Edström, Strömberg, Anki, Titti, Bodil, Ann-Pia, Tryggve, Babsan, Ladde Kung, Claes, Bertil Hult, Lena Linell och Bunn i sina vita gummistövlar. Så fanns det lite andra grupperingar som flöt ut och in mellan olika grupper. Det var politrukerna med Kalle Kula och Bosse Frank i spetsen (Lennart Värmby lämnade nog aldrig platsen utanför systemet där han delade ut kommunistpamfletter). Och så var det Växjös ”kulturelit” = styrelsen i föreningen Heimdahl på Katedral.

Men nu skiter vi i det, let´s party

På radion spelas Troggs´ ”I can’t control myself”.

Satan, nu börjar det snurra till i Carls huvud. Brudarna blir ännu vackrare. Ska vi inte gå snart? I kväll är det skoldans på Katedral! Och i skåpen väntar mellanbärsen!

SKOLDANS

Skoldanser var en viktig del av Växjös nöjesliv runt 1963-1966. Jag har inte fullt kläm på varför de kallades skoldanser. Alla ägde ju inte rum på skolor. Lokaler som användes var exempelvis IOGT (Logen) på Nygatan, Folkets Hus på Bäckgatan och Värendssalen på Sandgärdsgatan. Och alla anordnades nog inte skolor. Men sådant bryr inte Carl sig om denna fredagskväll. Han och Gänget lämnar Börjes och strosar iväg mot Katedral. När de kommer fram är gräddflaskan tom. Tio spänn för att komma in och sedan diskret iväg till skåpen för att premiärdricka mellanöl.

Uppe i danslokalen är det plenty av folk. På en scen lirar Crossfies ”Eight days a week”. Några är uppe och dansar, andra står och hänger efter väggarna. Nu snackar vi sextiotal, 40 år sedan! Då gick man inte spontant upp ett gäng och började stuffa. Nä, då skulle man bjuda upp och säga ”får jag lov”!  Om man säger ”får jag lov” på ett dansgolv i dessa dagar skulle man säkert få en örfil kallas snuskhummer.

Så vår Carl bjuder upp, fast han är lite nervös. Han vågar inte bjuda upp den snyggaste bruden utan ger sig på en annan. Just då spelar bandet en lugn låt så Carl måste dansa foxtrott. Och vem fa´n kan dansa foxtrott? Lite tafatt håller han löst om tjejen och hasar sig fram på dansgolvet. Alkoholen gör att det går lite vingligt. Låten tar slut och så blir det en liten paus innan låt nummer två spelades. Det spelades alltid två låtar, sedan var turen slut med just den bruden, då skulle man följa henne tillbaka. Det vara bara de allra tuffaste som vågade fortsätta en runda till med samma tjej. Det nästan som att vara ihop. Carl tycker att det var lite jobbigt med den där pausen. Alla står på dansgolvet och väntar på nästa låt. Carl håller lite tafatt om tjejen och försöker säga något coolt, men föräldrartullarbrygden stökar till i huvudet och det blir inget. Så kommer en låt till och dansen går vidare.

Pust, nu är det är dags för en bärs och röka. Carl och några andra rusar bort till skåpen, sliter ut lite mellanöl och drar in på toa. Fa´n vilken skön kväll sluddar Benke bakom ett rökmoln. Carl står och funder hur han ska bjuda upp ”den där” bruden i kväll.

Nu lirar Crossfires Twist and Shout och nu är Carl på G. Nu ska det shakas!

Under den tidigare hälften av sextiotalet uppkom en dansform som kallades shake. (Dansflugan verkar var totalt bortglömd, jag hittar inget om den på nätet) Hur som helst så rörde man sig lite ryckigt i takt till musiken. Man gjorde små korta steg höll armarna lite stelt ner på sidorna. Man shakade! Om Carl skulle shakat på ett dansgolv idag skulle nog folk skrika: ”titta, farbror´n har Parkinson!”. Men på den tiden var Carl fena på att shaka. Let´s dance!

Kvällen går och det börjar bli dags för det verkligt kritiska momentet, Sista Dansen!

Det är då kvällen avgörs. Efter sista dansen ska man följa tjejen hem! Carl har redan spanat in tjejen. Hon står en bit bort. Kortkort OP-mönstrad klänning. Nu gäller det att vara snabb, Bandet slår an låten, en riktig tryckare: A whiter shade of pale. Carl rusar ut på dansgolvet där det redan börjar bli trångt. Det är fler som har brådis. Där står hon, snart framme. Men fa´n va mycket folk, man ser ju inget. Carl tränger sig fram panikartat. Äntligen framme, men hon är … borta!

Carl går ner, tar på sig parkasen och lunkar ut på skolgården, bara för att där möta sina polare som har gått samma bittra öde till mötes. ”Grabbar, nu drar vi hem till Benke!”

MODSKRAVALLER

Växjös nöjesutbud i mitten av 60-talet var bara en bråkdel av hur det ser ut i dag. Nu finns mängder av pubar, barer och restauranger. Och skulle inte det räcka så kan man hemma sysselsätta sig med you tube, facebook och twitter, blogga, ladda ner filmer och spela datorspel. Dessutom fanns inte mobiltelefon! Hur fan kunde det funka? Använde man djungeltrummor? Grottstadiet!

Vår facebook var Börjes. En fysisk mötesplats där vi träffades på riktigt. Man bara gick uppför trappan till fiket så var man inloggad.

Carl sitter som vanligt och sippar på en cola tillsammans med gänget. Alla är uttråkade. Inget att göra, inget party, inget dricka. Fiket är fullt av parkasar, modsluggar och kortkort. Irriterad stämning. Om tio minuter, klockan 22.00, stänger fiket. En del börjar röra på sig och släntrar ner för trappan. Snart står en klunga sysslolösa ungdomar på trottoaren. Ingen har någon idé om vad de ska hitta på. Klungan växer och nästan blockerar biltrafiken på Storgatan. Så får någon en idé. Modskravaller! Alla tänker på kravallerna på Hötorget i Stockholm i slutet av sommaren 1965. Kan dom så kan väl vi! Carl och de andra hetsar upp sig mer och mer och lite slumpmässigt börjar skocken skränande springa mot PN-Perssons hörna (SE-banken). Det hörs inga slagord eftersom ingen vet varför man kutar. Framme vid hörnan avtar skrålet och några pustar efter språngmarschen. Det var så inte jäkla ballt. Fram med cigaretterna. Ah fan, vi går hem.

TAVEN OCH ANDRA ALKOHOLHALTIGA STÄLLEN

Som sagt, det fanns inte så mycket att göra i Växjö på 60-talet om man ville gå ut. I princip fika, fika, fika eller fika (det fanns fyra fik: Börjes, Skåres, Broqvist och Askelyckan). Det fanns dock ett place där man kunde få sig en anständig grogg, Taven!

Taven var smeknamnet på Tavernan, som idag heter Grace. Taven var kidsens andra hem efter Börjes och där var mycket folk på helgkvällarna. Även så denna kväll.

Carl och polarna går in på Taven och hänger av sig parkasarna i garderoben. Alla är lite smånervösa eftersom ingen fyllt18. Men gänget kan några knep som brukar funka. Det gäller att se cool ut, som om man varit med förr. Inte tveka! Carl kör med duktricket och viker elegant upp bordduken innan han sitter sig (som om han vill undvika av riva ner den när han tränger sig in mellan stolen och bordet). Det ser världsvant ut. En som vet hur det funkar i stora världen. Servitrisen bara gapar och rusar fram för att ta emot beställningen. Ibland!

Ett säkrare trick var förfalska legget. På den tiden hade man ett legg utfärdat av rektor Guntsch på Katedralskolan. Där fanns ett ditklistrat foto och en underskrift i bläck av rektorn. Även födelseåret var skrivet med bläck så man bara skrapade lite på ”sjuan” i 1947 med en kniv och tog fram bläckpennan. Sjuan blev sexa, så vips var man 18 bast!

Fröken, kan jag få sejdel öl och en skinkmacka, beställde Carl. Carl får sin bärs och betalar 3:50. Skinkmackan ställs åt sidan. (På denna tid var man tvungen att käka för att få alkohol, så det blev ofta en skinkmacka. Det var ingen som åt av den så samma macka åkte bara ut och in hela kvällen). Efter tre sejdlar blir Carl lite lullig. Kvällen slutar på 10 kronor och 50 öre. En tredjedel av veckopengen, som var på 30 spänn. Om man inte drack bärs så kunde man dricka ”Gröna hissen”: gin, grön curacao och Pommac. Tjejerna drack en vedervärdig lila likör som hette ”Parfait Amour”, Fulländad Kärlek.

Om man ville känna sig lite litterär så satte man sig i ”Röda rummet”. Det låg längst in på Taven och hade röda tapeter. Där kunde man snacka lite Jean-Paul Sartre (som ingen hade läst!) och känna sig riktigt intellektuell. Men för det mesta gällde det att grunda för party eller skoldans. Om man satt i Röda rummet fick man ofta ”Sakta Glid” som servitris. Som ni förstår fick hon smeknamnet för att det tog en sån jäkla tid innan man blev serverad.

I stället för Taven kunde man gå till ”Blåan” och dricka Pripps Blå. Men där satt mest fyllon och brudarna ville inte följa med dit. ”Blåan”, som nu heter Bishops Arms, låg på Sandgärdsgatan och var Stadts bakficka. Jag minns inte vad stället hette på riktigt, Oxen kanske. Hur som helst som slängde man så småningom ut alkisarna, fräschade upp stället och döpte det till Gyllene Oxen. Utanför hängde ett förgyllt oxhuvud.

Carl var stammis där och hade fått ett kort fullt med stämplar (typ biltvätt eller pocketböcker). Det innebar att Carl hade en egen sejdel som, tillsammans med åtskilliga andra, prydligt stod uppställd i en hylla på väggen. Under varje sejdel fanns guldfärgad metallbricka med ägarens namn.

Jaha, nu har Carl och polarna grundat färdigt och det är dags att dra. Några som har ”FF” (föräldrarfritt)? Men det är ett annat kapitel.

VAM KOV MED GUKA PÅ KRITA (Växjöitiska = varm korv med gurka) 

Jävla trist! säger Carl till polarna. Vad ska vi hitta på? Gänget sitter och hänger på Börjes. Colan är urdrucken och pengarna slut. Röken hänger tung över borden. Det gurglar när Benke tar ett rejält sug på sin slitna Petersonpipa. Fan´ Benke, kan du inte rensa pipan någon gång, klagar Carl irriterat. Och måste du röka den där jävla Clan-tobaken. Den stinker! Eva H nickar instämmande samtidigt som hon tar ett djupt halsbloss på cigaretten. Gänget har suttit här i flera timmar över varsen Cola eller kaffekopp. Servitriserna börjar bli lite sura.

Så säger någon: Simming är ju FF i kväll! Humöret hoppar upp ett snäpp. Men då drar vi dit.

Har vi någon sponk? Efter en stunds inventering kommer man fram till att följande kan samlas ihop: en flarra Parador och en Villafranca, fem mellanöl, lite föräldrartullat och lite hembränt. Det får duga.

Gänget traskar iväg och tar lite klunkar på vägen. Framme är partyt redan igång. ”This could be the last time” med Stones dånar fram ur en radiogrammofon. Folk shakar eller hånglar.

Ja, så kunde en kväll se ut i Växjö på 60-talet. Ungefär som nu! Eller så käkade man bara en korv med mos hos Majken på Bäckgatan. Hade man inga slantar så kunde man handla slangen på krita. Växjö första hamburgare köpte man i Bergsnäs.

Det fanns ett fåtal klubbar i Växjö i mitten på 60-talet. Det var innan Bullet i Bergsnäs och innan Barbarella på Mörners väg. I norra hörnet av Västra och Norra Esplanaderna fanns ett tag en klubb som hette Jolly Roger. I det hus där bowlinghallen ligger fanns också ett annat ställe, Teaterkällaren. Där var Tabu utkastare. Det fanns några kortlivade svartklubbar också. En låg i källaren i huset uppe på österbacken och en annan i källaren till hotell Esplanad. Hembränt!

Man kunde också gå på jazzklubb. Växjö hade lokalt band (Jazz Åde) som lirade tradjazz; Jerry Roll Morton, Bix Beiderbecke, Mr Ackerbilk och sådant. Ibland ordnades det happening i samband med en jazzkväll. Happening kan översättas med ungefär: en till synes oförberedd föreställning, händelse eller serie händelser, ibland med syfte att få åskådarna att delta.

I Växjö kunde det vara att vända upp och ner på en cykel och spela på ekrarna. Typiskt 60-tal! Lite Lasse o´ Månsson/Yngve Gamlin-stil. Höll man på med sådant var man ”inne”.

Gänget hade en lya på Söder. I dag skulle man kanske säga en ”kvart” (dock inte knark-). Vi fixade den på något sätt av kommunen och fick kulturbidrag av rektor Guntsch. Det kulturella skulle, framhärdade vi, bestå av seriöst jazzlyssnande. Den låg i ett rivningshus på gården där ”Fru T” (eller var det råkar heta för tillfället) ligger.

RÄKCOCKTAIL

Idag ligger världen öppen för ungdomarna. Thailand, Laos, Borneo och Australien. Växjöungdomarna anno 65 cirkus åkte till Köpenhamn! Mellan Malmö och Köpenhamn gick “De stora Båderne”. Resan tog en dryg timme, eller för att uttrycka det på annat sätt: en räkcocktail, en lille-en och två elefant. Färjan landade i Nyhavnstrakten och första anhalten efter landgång var ofta en liten källarbutik: ”Tillbud – en liter Ballantain” för en rimlig slant.

Sedan var man full svensk på Tivoli!

Men Carl nöjde sig inte med Köpenhamn. Tillsammans med kusinen drog han på sig armyjackan och slängde sjösäcken över ryggen och liftade ut i Europa och England.

Tågluffning var inte uppfunnet ännu, så många tog till tummen. Dock inte tjejerna, de åkte på språkresor till Brighton, Bournemouth och Paignton.

Några köpte en skraltig folkabuss och drog ner till Sitges i Spanien.

Gänget började bli internationellt! Men än var inte skolan slut.

ELDEN ÄR LÖS!

Det sprakar till i klassrumshögtalarna på Katedralskolan, sedan hörs rektor Guntschs upphetsade röst: ”Det brinner! Utrym skolan!” Carl och alla skolans elever och lärare rusar ut på skolgården. En klass hade studentprov och läraren ville inte avbryta. Men när en brandman i rökmask högg sig in i lokalen med en yxa sprang även den klassen ut. Och väl ute ser man tjock svart rök välla ut från den stora söndersprängda glasyta som utgjorde aulans yttervägg.

Det hände sig någon gång 1965-1966 kanske. Det var dramatiskt värre. Har för mig att det var en svetsloppa som antänt golvet under stolarna i aulan. Eleverna fick ledigt resten av dagen.

I mitten av sextiotalet var det, inbillar jag mig, lite mer märkvärdigt att plugga på gymnasiet. Skulle tro att det var att de flesta var barn till tjänstemän och färre kom från arbetarhem. Det var lite lurigt att komma in. Det gällde att ha bra betyg. Carl hade ”BC” i tyska i slutbetyg i nian men lyckades läsa upp det under sommaren till ”B?”. Det var sommaren 1963. Carl cyklar upp till Katedralskolan för att kolla om anslaget kommit upp, listan med namnen på dem som kommit in på gymnasiet. Med en lätt oro närmar sig Carl den sommarstängda skolan. Listan sitter fasttejpad på ytterdörren. Han börjar läsa listan för att se om hans namn finns med. Kollar en gång till, och en gång till. Hans namn finns inte med! Moloket cyklar Carl hem. Till hösten får Carl börja gå om nian! Men Carls morsa hade skinn på näsan, sjömanshustru som hon var. På något mysko sätt luskade hon ut att en annan person kommit in med lägre betyg än hennes älskade son. Efter att samtal till rektor Guntsch rättades saken till och efter två dagar i nian blev Carl gymnasist!

Det måste vara lite jobbigt att välja inför gymnasiet för dagens ungdomar. Mängder av kommunala skolor, friskolor och ett virrvarr av linjer. Carl hade två * 3 val.

Numro ett: Katedral, Kungsmad eller Teknikum. Lätt som en plätt, givetvis Katedral, eller som det också heter, Växjö Högre Allmänna Läroverk. No doubt about it! Vem ville blir tekniknörd på Teknikum eller vad vet jag på Kungsmad?

Numro två: Latin- real- eller Allmänna linjen? Alltså, Carls storebrorsa hade gått reallinjen, så Carl ville ju inte vara sämre. Men det sket sig. Carl var kass i kemi och fysik så efter ett läsår var det åter dags att gå om, men denna gång räckte det inte med två dagar. Carl bytte till Allmän linje, social gren och till kom till klass AIIIe. Här samlades ett trettiotal figurer, som i princip alla gick om. En av de mer prominenta eleverna var Kula Bengtsson, sedmera framstående politiker i Växjö. Även Växjös kommande planeringschef, Anders Franzén hamnade i detta bottenträsk.

På hösten år 1966, 11/10 till 5/11, inträffade något så unikt som lärarstrejk i hel landet. Så även på Katedral. Inte en lärare så lånt ögat nådde på flera veckor. I stället fick eleverna själva hoppa in som lärare för sina kompisar.

På denna ålderdomliga tid kunde inte Carl få anmärkning på grund av att han babblade i mobiltelefon på lektionerna, sådana fanns ju inte. Trots att han blev utkörd i korridoren ett flertal gånger på grund av gapflabb, klarade han sig utan anmärkning. Men hans flickvän åkte på en sådan efter ett allvarligt regelbrott. När flickvännen och hennes klass hade friluftsdag passade Carl på att hänga med lite diskret. Efter ett tag gick de och höll varandra i handen, vilket givetvis den vaksamma gympaläraren raskt upptäckte. Carl blev bortschasad och kärestan fick en hemskickad anmärkning för olämpligt uppförande under gymnastiklektion på halsen.

Man anordnade faktiskt konserter i den fina aulan på Katedral. Allt från gäspiga pianokonserter till finjazz med Jan Johansson. Men från mitten av sextiotalet dominerade popkonserterna med bland andra Mascots och Växjös egna Crossfires.

FÖR VI HAR TAGIT SSCCHHTUDENTEN...

I samma sekund som Carl och hans klasskompisar skrikande springer uppför trätrappan skingras molnen och solen kikar fram. Det nyvita studentmössorna glänser i eftermiddagssolen. Det bådar gott för framtiden.

Året var 1967 och det var näst sista året som man tog ”riktig” studentexamen! Inte så att den är mindre riktig nu, men på den tiden kändes det kanske som om man tog bort en gammal kär tradition. Innan examen blev man abiturient. Minns inte exakt när man fick titulera sig abiturient, men det var väl ett par månader innan examen. Då skulle man ha en mössa, typ studentmössa, men den skulle vara svart. Den skulle prydas med olika symboler för vilka betyg man hade: en hängande tofs för stort ”A”, en liten fast tofs för ”a”, en rosett för ”AB”, en säkerhetsnål för ”Ba” och en trådrulle för ”B”. Carl hade fjäskat till sig ett ”a” i franska och kunde ståta med en liten tofs. Man skulle skriva (brodera) någon cool text på mössan. Carl broderade (dvs hans flickvän) ”va nu då!” Det tyckte han var coolt!

Alla i hela Sverige skrev samma studentskrivning och den hade stor påverkan på slutbetyget.

Någon vecka eller så innan examen var det dags för en annan ritual. Då skulle man på led balansera på vägräcket vid Östregårdsgatan. Därefter ned till Sigfridskällan för att över axeln kasta tre ettöringar i källan. De skulle vara präglade det år man var född.

Sedan kom den efterlängtade dagen. Studentdagen.

Carl är skitnervös. Muntligt prov! Om en stund ska han ställas inför de fruktade censorerna. Tre vise män från Lund som hade makt att fria eller kugga. Carl och några klasspolare sitter redan och väntar i klassrummet. Skjortan är svettig under studentkostymen och flugan stramar runt halsen. Carl har fått förvarning om att hans ämne kan handla om ärftlighetslära så han har pluggat in lite. Klassrumsdörren rycks upp! Tre allvarliga män skrider in och sätter sig framme vid katedern. Harkel, hrrmm, en av censorerna tittar på Carl: kan kandidaten redogöra för …..

Der gick vägen för Carl och han godkändes. Men det kunde sluta illa för en del stackare. Om man hade taskiga betyg och var kass på muntan så kunde man bli kuggad. Jag tror att man fick en förvarning i så fall och att man gick upp på egen risk. När sedan hela skolgården var full av släkt och vänner och skolklockan ringde/inte ringde, så betydde det att någon olycklig sate hade kuggats. Då var det bara att smita ut bakvägen medan släkten väntade utanför.

Men innan det var dags för utspringet drog man ner till Taven för lunch och några stänkare.

Tillbaks till skolan, lite i gasen, där man letade upp sin studentmössa.

Sålunda; Carl springer uppför trätrappan och möter solen. Skolgården är full av folk och studentorkestern spelar. Hela släkten är samlad, föräldrar, fastrar och mostrar, kusiner och bryllingar och alla kompisar. Och så här ser det väl ute än idag. Studentexamen avskaffades i typisk marxistisk anda men traditionerna gick inte att utrota helt. Marsch ner till Stortorget med studentkäppen i högsta hugg. Blommor och ballonger. Sedan var det mottagning hemma med sherry som standardiserad välkomstskål.

Ofta hyrde man in en serveringstant i svart klänning och vitt förkläde. Och man rökte inne!

Sedan drog man runt mellan de olika studentmottagningarna i dagarna fem.

Le grand final på gymnasietiden var studentbalen på Stadt. Och den finns ju också kvar.

Balen var också nedräkningen av den glada, oskuldsfulla, naiva, och opolitiska tiden före 1968.

Nu väntade värnplikten och studenttiden i Lund. Snart skulle röken från studentmössebränningarna förmörka himlen. Allt blev politiskt. Leken var slut!

Tack för att ni läst min lilla 60-talsberättelse

CA Rudhe